Å ena sidan, och såklart å andra sidan

Försöker mig, dagen till ära, på någon slags debatt med mig själv. Ingen lär väl ha missat att pensionsåldern är i blåsväder. Blåst rakt åt höger. Hittade följande bild på fejjan:

Först tänker jag: Klockren. Sen börjar jag tänka lite till. Den är fortfarande klockren, men bläddrar man vidare i fejsbookgruppen som lagt upp bilden, och som bär det föga förvånande namnet "Vi som inte vill ha Fredrik Reinfeldt som stadsminister", hittar man vidare en satirbild rörande ett annat debatterat ämne: Fas 3. Jag ska inte snöa in på innebörden av denna fas, men kort och gott är det den fas man "hamnar" i efter 450 arbetslösa dagar, och som syftar till att man åter ska komma ut på arbetsmarknaden, om än under något annorlunda former. Jag ska inte säga något om vad jag tycker om den, men det jag ställer mig lite undrande till är just de 450 dagarna.

Jag är född åt vänster, och jag kommer troligtvis aldrig rösta borgligt så länge jag lever, och med den uppsjö av fritidsintressen som är mina skulle jag vilja gå i pension vid 50. Vill bara klargöra min ståndpunkt här.

Men ibland kan jag inte annat än att ge borgarbracket viss förståelse. Detta sker nog inte för att jag egentligen förstår dem, utan det sker när min oförståelse inför de lata sosseröstarna blir för stor: De, som utan anledning, gått arbetslösa i 450 dagar.

Om folk gör det måste ju något för fan göras!! (Här sa jag inte att fas 3 var någon ultimat lösning.) Att folk kan vara sjuka, gå in i väggen, få depression, och därav bli sjukskrivna, och på så sätt gå utan arbete, köper jag tvärt. Men att man går arbetslös utan anledning känns rent ut sagt jävligt orimligt!

Det gnälls och det klagas på att jobben inte finns. M hade sett rapport härromdagen och rapporterade att en kille där satt på arbetsförmedlingen (och, nej, det är inte där man hittar jobben) och gnällde om att han lyckats få kontakt med en arbetsgivare på ett år. EN! Det projektet hade jag lyckats med på ett par timmar.

Folk som är friska och inte fått jobb på 450 dagar vill inget jobb ha. Min erfarenhet om jobbsökande är att jobben trillar ner tätare än äpplen om hösten om man nöjer sig med det man får. Nej, det är inga fasta anställningar man får, inga drömjobb, inga fantastiska tider, kanske inte heltidsanställning, och kanske måste man till och med flytta på sig (jisses...) Men argumentet att det inte finns några jobb håller - ta mig fan- inte långt. (Att drömjobbet inte finns är en annan sak, som tyvärr är sann, och är en sanning som jag själv säkerligen kommer få smaka på här i livet.)

Kanske är det bättre att de som faktiskt vill arbeta arbetar till de är 75, om det nu går arbetslösa där ute som lyckats få tag på en endast arbetsgivare på ett år, för då vill man faktiskt inte arbeta. Men ge honom fan inte av mina skattepengar!

Jag helomvänder, jag kör tillbaka, jag börjar köra mot höger och blå ängar och marker- för ja ni hörde rätt.

Jag förespråkar fler fasta tjänster, skattepengar till dem som har det svårt, stoppande av utförsäljning av ett system som tagit oss över hundra år att bygga upp, men jag förespråkar inte utdelning till lata jävlar som inte kan masa sig upp från arbetsförmedlingen soffor och leta upp jobben.

Det är ingenting som blir konsekvent i mig, och mina åsikter spretar åt alla håll, men någonstans tror jag att bara den naive ser världen helt klart i någon enhetlig färg.

Jag avslutar med en chess-rad: "Var och en är sin lyckas smed, den som är för dum trampas ned." Face it. Så är det.

//s.

Massodören

Mina försök till bildtäta inlägg lär ha kommit av sig fullständigt. Jag beklagar och presenterar orsaken: Sand i kamera. Följd: Ofungerande kamera.

Liten upplysning av vad som testats med senaste ägda kameror:

- Provat att i hög hastighet låta kamera möta sten. Resultat: Krossad lins. Eller i alla fall krossat nått. Är måttligt hemma i kamerans anatomi.

- Testat att krypa i trånga grottor med kamera i fickan. Resultat: Krossad display.

- Och nu sist: Testat att lägga den i sand. Resultat: Objektiv fäller inte ut sig när man trycker på ON.

Slusats: Min förmåga att ha sönder saker är fullkomligt fenomenal.

Tillägg: Jag gör även gedigna försök att förstöra mig själv. Igår slog jag upp en tung dörr på mitt knä. Idag började jag dagen med att krocka näsan mot nattygsbordet när jag skulle stänga av väckarklockan.

Undran: Är det en åkomma som går att bota?

Innan kameran blev fylld med sand knäppdes det dock en del.

Visserligen är jag inget fan av turisttäta tillställningar som väl Gran Canaria får räknas till. Men ganska gott kan man minsann ha det där ändå med gott sällskap och ledighet. Jag klagar inte .

//s.

Listar igen!

Okej, nu försöker vi med listorna igen!

Måndag: Termin 4 drar igång. Får terminsansvarig som basgruppshandledare. Det är alltid fint. Känns konstigt med skola utan M, blir inte riktigt samma sak. Ingen med samma dålig humor som jag och ingen att spåra ur med. Träffar henne efter skolan och drar och tränar. Det där med att träna är alltid en himla exotisk upplevelse tätt inpå nyåret. Folk har avlagt träningstäta nyårslöften som de ännu mäktar med att hålla, och Korpen har som råga på allt gratisvecka, och mitt lugna sjukhusgym är förvandlat till en myrstack. Kettlebellpass-instruktören har därtill fått benböjsfnatt, och gymbesöket kan sammanfattas som sådär. Men jag får ju träffa M iaf.

Tisdag: En sån där typisk "början-på-vardagen-igen-dag". Jag betalar räkningar, kåravgift, letar kurslitteratur, fyller i studentförsäkringar, skriver ut schema, sorterar upp föregående termin, och allt ihop är vansinnigt tråkigt. Som extra krydda på allt elände har jag dessutom sån träningsvärk efter det utspårade benböjs-passet, att jag varje gång jag ser en trappa börjar leta efter en hiss. Mina ben är så palpations-ömma att man inte ens kan nudda dem, och när jag försöker gå med något böjda knän försöker de liksom desperat försvara sig mot belastningen och fäller okontrollerat ut knät i exetension då och då. Jag har aldrig haft sån träningsvärk, och det är väl här nån stans min vinterdepression kulminerar.

Onsdag: Nytt träningspass med M &M. Något mindre myrstacksaktigt på Korpen, men fortfarande hysterisk träningsvärk.

Roligt tillägg om dagen: När jag kommer in i duschen luktar där herre. Inte sådär lite grann, utan det luktar verkligen man! M står moloken och blänger mot en schampooflaksa modell dubbel-dusch: "Den låg här inne, så jag tog lite.... Den var ju röd, så jag tänkte att den ju borde vara tjej-duschcreme..."

Det var det alltså inte, men i något trött försök har M ÄNDÅ använt denna, och hela hon, och hela duschen, luktar man.

Upptäckte att detta var ett moment som var mycket roligare att uppleva än att läsa om, men nu är det skrivit, så nu får det vara. Kan tillägga att live-versionen av momentet åtminstone var hysteriskt roligt.

Torsdag: Mina partydjurs till festerist-vänner drar på Nolle-fest i Norrköping. Jag och M drar till simhallen. Medley delar alltid ut gratiskuponger i början av varje termin i något hopp om att man ska börja träna där om man bara fått prova en gång. Jag går inte på det, men jag använder alltid gratiskupongen.

Som de studenter vi är tänker vi att mesta möjliga valuta för gratis-kupong ska utvinnas: Vi simmar, vi leker i äventyrsavdelningen, vi åker vattenruschbana, vi bastar, och vi avslutar med ett vattengympa-pass, innan vi efter tre timmar lämnar badhuset med tycket att bästa möjliga valuta uppnåtts.

Fredag: Tämligen ensam utan biljett till kvällens sittning och utan att vara på humör för ingenting, tänker jag ett slag att jag ska dra hem från skolan, dra täcket över huvudet och gå i ide.

Omtanke sker. På väg hem från skolan får jag oväntat sällskap av en häger, humör börja svänga upp något. Jag drar igång lite styrketräning, och dåliga radiolåtar, och banan uppåt fortsätter. Jag och M drar till M och lagar sushi, nästan lika länge som vi var i badhuset dagen innan, i sällskap med Ms läkarpolare. Vi dricker vin och äter sushi till fördärv innan vi drar på mellanfest och eftersläpp på HG. Kvällen blir helt ultimat! Vinterdepp raderas ut totalt, och det är inte ens långt att cykla de 6 kilometrarna hem klockan 3 på morgonen. Livet är fint igen!

Lördag: Jag ger blod och är bakfull och funderar på huruvida detta egentligen är en sån fantastisk kombination. Slutsats uteblir.

Om tänkaren i mig ska tala...

...låter det ungefär såhär:

Ett tåg genom ett vinterregnigt Sverige.

På väg igen.

Som om jag alltid varit på väg.

Hela livet.

En resa utan mål.

Ibland blir det så tydligt hur mållös min tillvaro är. Att jag fasat så mycket för ro i livet att jag istället blivit orons slav.

För ett par helger sen fick jag en märklig känsla. Gick genom staden och kände ett sting av fenomenet "Det här är min stad". Jag känner den. Inte alla avkrokar och gömmen, inte tillräckligt väl för att den ska ge den där äckligt mättande känslan av att inte ha någonting kvar att ge. Bara känslan av att vara hemma i något man känner tillräckligt väl för att det ska vara tryggt, och inte väl nog för att inte ha något kvar att ge.

En känsla av lagom. En förnimmelse av det ultimata.

Jag har gjort en del här: Jag har levt, skrattat, njutit, gråtit, åstadkommit, men inte ratat, hatat, tröttnat och förbannat.

Är det min stad?

Naturligtvis inte.

Det är bara en plast som alla andra, men som jag tagit mig tid att vänja mig vid, och där jag trivts med vanan.

Jag kommer inte att bli kvar här. Inte för att jag inte vill, utan för att det är så livet ser ut.

Jag kommer söka vidare utan vetskap om var min jakt ska ta mig.

Kan man verkligen hitta något utan att veta vad det är man söker? Den frågan har jag ställt 1000 gånger. Jag kommer ställa den 1000 till.

Om jag ska sluta filosofera nu har jag följande att underrätta världen om. Januarimånader är fan sådär alltså.

1. Det är mörkt. (Oja, alla possitivister därute: Jag VET att det har vänt, men det är fortfarande kväll innan klockan halv fem, och i min tunnel har jag just nu svårt att då se ljuset.)

2. ALLT ska betalas. Det är hyra, det är el, det är ny kurslitteratur, det är gym, det är fack, ALLA vill minsann ha pengar i januari! Och ingenting blir bättre av att jag i vanlig hederlig ordning glömmer försäkra CSN om att jag fortfarande studerar, och pengar därför först dyker in när de verkligen känner sig säkra på det faktummet. Typ i mars.

3. Allt ska fixas. Ny termin, nytt år. Sortering, mail, bortplockning av julsaker (en adventsljusstake, men ändå!), nya sambosar har flyttats in, kläder bör rensas ut, kylskåp borde rensas... Vi behöver en kökslampa, en soffa, ett bord, en golvmopp... Sommarjobb ska tas tag i....

4. Det ska registreras överallt. Kursutvärderingar från föregående termin ska göras, nya kurser ska registreras, CNS ska meddelas...

Urk! Jag sätter hela januari i halsen, och vägrar spy upp. Ta bort dig, och låt mig få en oregistrerad vår fri från utvärderingar, gymräkningar och beställning av litteratur. Gärna typ NU.

Mina veckolistor, och löften om okompakta, bildtäta inlägg kom av sig. Jag ursäktar mig och letar efter nya tag.

//s.

Sen sist.

Jag vill minnas att jag drev någon slags veckosammanfattning härinne nångång i våras med ambitioner om att denna skulle uppdateras varje söndag. Bevisligen är detta ett fenomen som kom av sig något. För att inte säga totalt.

Idag återupptas det. Sen sist jag var inne har följande dagar passerat.

Tisdag: Vi tänker tentafest för kvällen. Jag släpar mig för andra gången den dagen ut till Ryd och inser att jag därmed under dagen avverkat 2,5 mil på min skrotiga cykel utan att riktigt reflektera över det. Detta dessutom under vedervärdiga väderförhållanden. Tentafestens innehåll: 6 deltagare, 1 öl, samt "Happy feet". Jag vill minnas att det finns tentor som firats vildare. Frågan om vi tacklat av lite lyfts, och är befogad.

Ytterligare befogad fråga.

Onsdag: Dagar efter tenta tenderar alltid att vara allt annat än kreativa. Denna dag inget undantag. Lite plock, pyssel och träning, och ytterligare kvällshäng. Den här gången framför mission impossible, och intagandes av pannkakor och fruktsallad istället för tacos.

Intressanta notering under dagen:

- Hur svårt det är att tillverka ihophållbara pannkakor med osthyvel istället för stekspade.

- Hur länge man kan roa sig med att försöka balansera två personer på en pilatesboll, utan att någon kroppsdel befinner sig i golvet. Och hur svårt det är. Det också.

Torsdag: En sån där dag då världens samlade vemod utan förklarbar anledning slår till. Tror jag bland annat inser att jag faktiskt med största sannolikhet kuggat den här jävla tentan, och inser att jag faktiskt inte alls vill göra omtenta. Det tillsammans med lite annat elände gör sig påmint. Styr iaf upp lunch på stan och tröstar mig något med Hälsofreaks plocksallad och gott sällskap. Sorterar upp Termin 3, och tänker än en gång att nästa termin, då, då ska jag minsann ha ordning på allt! Det värsta är att jag verkligen tror på det.

Ger mig sedan ut i halv snöstorm, och har naturligtvis fivefingersen på. Det är ett märkligt fenomen, men alltid när jag står i hallen så finns det ständigt något själ till varför vanliga gympadojjor bör undvikas till förmån för tåskor. Jag har nedsatt känsel i tårna flera timmar efteråt, men det blir världens bästa runda, och jag älskar faktiskt min kropp när den gör som jag vill, och känslan av att den är hjärnans slav infinner sig. Sen kommer L!

Fredag: Hittar led i min julklappsbok om vandring i Östergötland och väderansvarig sköter sitt jobb helt förträffligt denna dag. L och jag käkar pannkakor i strålande solsken, och lagar trerätters hemma. Så kan livet få vara!

Lördag: Sovmorron. På stan. Hockey i Cloetta center. I sällskap av L. Det är fint att vara ledig! Borde man vara bra mycket oftare. Får fantastisk rolig bild av S. Inte bara Terje Hellesø hittar lodjur där man minst anar det.

Söndag: L åker hem. Jag deppar, ska städa, och bakar tydligen frallor. Ikväll flyttar A in. Alltid nått. Sambosar har man för att de ska vara hemma, inte hålla på å fira jul och nyår hos familj i tid och evighet!

//s.

Tenta-elände

Jo, men om man har fyra föreläsningar om immunologi, och två timmars resurs om akut inflammation förväntar man väl sig ändå att detta ska dyka upp på tentan, eller? Och när det därtill känns som sisådär 93 % av alla basgrupper handlat om inflammation, och lite smärta kanske. Men jag tänker väl fel som vanligt.

Har man sen ingen föreläsning eller basgrupp om senläkning tänker man i sin lilla naivitet att det nog inte lär vara något som dyker upp. Man tänker bevisligen helt fel. Helvetes problembaserade lärande. Allt ska man räkna ut själv.

Men, nu är det gjort. Och gjort är gjort, och det positiva med skriftliga tentor är att man inte för eventuella negativa resultat kastat på sig i ansiktet utan i alla fall kan gå runt och låtsas att man kommit undan i 10 dagar. Sen smäller det.

Nu ska jag låtsas.

Ikväll äter vi tacos och dricker öl, imorgon är jag ledig.

I helgen kommer den här fina människan,

och här ligger en hög med andra fina människor som faktiskt gör det värt att läsa till sjukgymnast även om ledningen snickrar dåliga tentor!

//s.

Upplösning av brudarna i Berga...

Idag flyttar K. Därmed har så båda mina gamla sambosar lämnat mig. De ursprungliga brudarna i Berga har upplösts.

Jag är inte så mycket för nostalgi och saknad, men idag blir det lite av den varan.

Även om vi inte alltid varit hemma samtidigt, haft koll på varandra, eller gjort så mycket tillsammans utanför de här väggarna har vi ändå haft många, många fantastiska stunder i den här lägenheten. Här har funnits mycket kärlek, många skratt, viss oreda och lite gråt.

Egentligen är nog allt jag vill säga: Jag kommer sakna er. Mindre och mindre, för det kommer annat emellan, och det är väl bra, som Melissa Horn skulle sagt. Men ändå. Jag gillar er verkligen!

//s.